Normal eller exotisk?

Om integration på kaliforniskt vis

Betraktelse av Gunilla Århäll, Glenview, USA

Jag och min man är det enda par i vår bekantskapskrets som kommer från samma land, har samma religion, (nå vi är ju döpta kristna i varje fall), pratar samma språk har samma hudfärg och som är heterosexuellt. Vi är, om inte unika, så väl så ovanliga.

Rebecca ställer sej på sin plats i ledet, det ska vara ett rakt led när Mrs Collins, lärarinnan, som alltid tilltalas med efternamn, öppnar dörren. Då slår det mig plötsligt: Mrs Collins är en av tre vita personer i det här klassrummet. Min dotter är en av dem. Det finns en vit pojke också, han har två mammor som lever tillsammans. De är båda judinnor.

Det tar bara två minuter för oss att gå till Rebeccas skola på morgonen, men det är på sätt och vis de mest innehållsrika på min dag. Glenview, ett litet frodigt förortsområde för den amerikanska liberala medelklassen. Här har vi bott de senaste tre åren av de sammanlagt fem som vi tillbringat i San Franciscobukten, Kalifornien.

Bostadsområdet är någorlunda blandat, det finns en del svarta, latinamerikanska, arabiska och asiatiska familjer som också bor i området. Majoriteten är vita. Men de flesta barn som går på Glenview Elementary School, områdets lokala kommunala skola, har ansökt om förflyttning från deras eget mindre välbeställda område för att få ta del av en skola som har bra rykte och hyfsade resultat.

Jag hejar glatt på Mrs Shen och hennes två pojkar, på de tre kvinnorna Assouri som bär huvudduk och deras flickor, även de i huvudduk, på Mrs Gonzales och hennes väninna, samt deras barn och syskon. Jag räknar dem till nio personer allt som allt. Jag säger ”Good morning!” till fler familjer på min och Rebeccas väg till skolan. Alla ler, alla är vänliga.

För Rebecca är det här vardag, och en tid i hennes liv som hon kommer att ta med sig hem till Sverige. Svarta människor är inte fattiga leende barn på en bild i en hushållsalmanacka. De är heller inte de svältande barnen i Afrika på TV. Och de som tillber Allah, som i amerikanska nyhetssändningar uttalar gutturala ljud och framställs samfälligt som en skock galningar, de bor längre ner på samma gata, i ett hus liknande vårt, de hänger sin tvätt, har sina barbecues, arbetar, betalar skatt och tar hand om sina barn efter bästa förmåga, läser för dem på kvällen och älskar dem på precis samma sätt som vi andra.

Man tar vara på och uppskattar varandras olikheter och kulturella rikedomar här i Glenview. Man firar Kwanzaa, Hannuka, det kinesiska nyåret, Cinque de Mayo, Fjärde juli. I Kalifornien är det dessutom lag på att skolböckerna ska spegla samhället, d v s man har med exempel med hetero-, homo-, bi- och transsexuella människor (hoppas jag inte glömde någon nu…) Att acceptera människors olikheter är en självklar del av både dagis, skola och det övriga samhället. I Sverige har jag känslan av att vi istället ska försöka få alla att bli så lika som möjligt. Är det verkligen integration?

Rebeccas vänner, de hon möter dagligen, de hon leker med, de hon delar sin vardag med är svarta, latinamerikaner, asiater av en mängd olika ursprung, araber, muslimer, judar, indier och inte minst alla inbördes blandningar. Det här är inget ovanligt i San Francisco Bay-området. Det är tvärtom såpass vanligt att jag inte tänkt på det förrän nu, den här dagen i december, när Rebecca gått i sin Kindergartenklass i fyra månaders tid. Och jag känner tacksamhet för att vår dotter har förmånen att få växa upp i en miljö som är så enormt mångfacetterad.

Jag och min man är det enda par i vår bekantskapskrets som kommer från samma land, har samma religion, (nå, vi är ju döpta kristna i varje fall), pratar samma språk har samma hudfärg och som är heterosexuellt. Vi är, om inte unika, så väl så ovanliga. Det som betraktas som självklar norm för de flesta svenskar är här närmast exotiskt.