Du får många andra lustar ha jämte mig.

Du får begå äktenskapsbrott.

Du får ha begär till din nästas hustru (bara jag får vara med och leka).

Så hade det kunnat låta.

Om Gud vore swinger.

Okej, vi minns kanske inte alla tio Guds bud. Slumrade oss igenom konfirmationsläsningen, eller struntade i att konfirmera oss helt och hållet.

Men vissa värderingar liksom bara sitter där, i ryggmärgen.

Som att äktenskapsbrott är fel, trohet är en dygd och begäret till våra nästa, det ska tyglas. Åtminstone efter att man gift sig eller blivit sambo.

För kärnfamiljen må vara splittrad, men tvåsamheten lever kvar. Och den jag älskar är jag trogen.

Eller?

Det finns de som inte håller med. Som låter lusten till andra människor bli en krydda i förhållandet.

De kallas för swingers.

Swingers är vanliga människor med ovanliga förhållanden. När andra går in till grannen för att spela Pictionary, åker de på parklubb och har hämningslös sex med främmande människor. Eller så sätter de ut en annons och ordnar partnerbyte hemma i den egna sängkammaren. Swingers är vår tids profeter för fri kärlek, men de väljer ändå att leva i traditionella parförhållanden. De sätter upp egna spelregler. De trotsar tabun. Och menar att kärleken bara djupnar av att då och då bevittna hustrun eller pojkvännen njuta en främmande man eller kvinna.

Men i ett samhälle där sexuell trohet är en norm, ses swingers som avvikande, sexfixerade, ja kanske till och med perversa. Därför är det inget man pratar om. Det som sker, sker i det dolda.

– Det kan kännas lite tråkigt att aldrig kunna berätta för någon när vi haft en fantastisk helg på klubben, säger Mia, strax över trettio och sedan några år gift med Peter.

Vi träffas i deras hem, en ombonad lägenhet med vacker kvällssol. De bor i en mindre västsvensk stad och har ställt upp på att prata om sitt förhållande på villkor att de får vara anonyma.

De är lite nervösa inför vårt möte, men tycker samtidigt att det känns skönt att för en gångs skull få prata öppet. Eller som de uttrycker sig i ett e-mail: ”Vi vill berätta och dela med oss av det vackra i vårt förhållande.”

Peter och Mia är med i en parklubb och en klubb för intimsmyckade, men tycker att begreppet swinger har en negativ klang.

– För mig symboliserar swingers uttråkade par som vill ha sex med andra för att liva upp äktenskapet och sedan gå tillbaka till livet bakom fasaden. Sådana är inte vi. För oss handlar det om att dela allt, inklusive varandras sexuella fantasier. Vi går dessutom steget längre och förverkligar dem tillsammans, berättar Peter.

Peter är äldre än Mia och har ett längre äktenskap bakom sig. Han har sedan tonåren känt en stark sexuell lust, men lusten var förknippad med svåra skuldkänslor. Det första giftermålets snäva ramar och brist på kommunikation gjorde inte saken bättre. Peter var otrogen, gång på gång. Och skuldkänslorna blev bara värre.

Han hade bestämt sig för att aldrig mer ha ett fast förhållande när han träffade Mia. På deras första middag tog han mod till sig och berättade uppriktigt om sitt liv, sin syn på sex och förhållanden. När han var klar trodde han att hon skulle resa sig upp och gå.

Hon satt kvar.

En månad senare var de förlovade.

Bröllopsresan gick till Sydostasien, men sista natten tillbringades på en parklubb i Stockholm.

– Jag visste knappt att sådana fanns innan jag träffade Peter. Men så fort jag klev in där kände jag mig hemma. Det var en befrielse, säger Mia.

Hon sitter mittemot mig, vid samma köksbord där hon och Peter åt sin första middag. De bjuder på vin och ost och säger skrattande att det inte direkt är vardagsmat. Just nu går alla pengar till sommarstugan de håller på att renovera. På den ena väggen hänger inramade foton av huset, på den andra några av Peters köksredskap. Han älskar att laga mat och pratar lyriskt om en rätt han just gjort.

– Jag har det bra, jag behöver aldrig stå i köket, säger Mia med ett leende.

Innan Mia träffade Peter hade hon haft både längre förhållanden och tillfälliga förbindelser. Hon upplevde att hon aldrig riktigt passade in i förhållandenormen. Det faktum att hon är bisexuell och kunde tänka sig att ha med en tjej i sovrummet, skrämde många av killarna. Efter en lång period av flyktiga sexuella relationer började hon fundera över vart det skulle leda.

– Sex har aldrig varit tabu för mig, men under en period kände jag mig som en dålig människa, som om mitt beteende skulle straffa sig i slutändan. Jag fick höra att jag betedde mig som en kille.

Mötet med Peter öppnade en ny värld. De upptäckte snart att de hade samma inställning till sex och erotik. För Peter innebar det att han för första gången sedan trettonårsåldern blev fri från sin ångest.

– Jag hade tidigare trott att jag var ensam i hela världen om min läggning. När jag mötte Mia mötte jag för första gången en människa jag kunde dela hela min sexualitet med och samtidigt vara sann mot mig själv. Det var fantastiskt. När sexualiteten blir ångestbefriad blir den så enkel och självklar, säger Peter.

Han är verbal och välformulerad, har vana av att prata och leda. Ofta stannar han upp mitt i ett resonemang, tittar Mia i ögonen och frågar ”Är det ok?”. Båda måste vara överens om vad de ska berätta.

När jag frågar om upplevelsen att se sin partner med en annan, svarar Peter entusiastiskt och oblygt.

– När jag ser Mia njuta är det bara vackert! Vackert och enormt upphetsande.

– Att Peter ser mig i den syndiga situationen är den största njutningen för mig, att jag blottar mig och min sexualitet så fullständigt för honom. Omvänt får ju jag ta del av Peter på samma sätt, det skapar en otrolig närhet, säger Mia.

Det handlar delvis om exhibitionism, medger de. Men framför allt om att få dela upplevelsen med varandra.

De besöker parklubben ett par gånger om året. Klubben tar bara emot registrerade medlemmar och alla måste identifiera sig vid ankomsten. Om man vill får man bjuda med en gäst, men även denna måste anmälas i förväg och identifiera sig.

Inne på klubben börjar gästerna med att ta något i baren. De småpratar lite, kollar in varandra. Efter en stund byter de flesta om till något de känner sig sexiga i. Sedan stängs entrén och äventyret kan börja.

– Vi brukar vara där tidigt och spana in de vi är intresserade av att vara med. När de går in i ett rum följer vi efter och genom blickar eller rörelser förstår vi om det är okej eller inte. Man måste alltid respektera ett nej, säger Mia.

Därefter kan akten utvecklas till olika saker, beroende på situationen. Vissa av gästerna är bara där för att titta, andra för att visa upp sig när de har sex med den egna partnern. Men de flesta kan tänka sig att vara med två eller flera andra. Stundtals handlar om det avancerad gruppsex. Kondomer finns alltid att tillgå på klubben, men användandet är frivilligt. Alla sätter sina egna gränser.

När Peter och Mia är på klubben har de som regel att inte lämna varandra. Under akten ser de till att alltid kunna kommunicera via ögonkontakt eller viskningar.

– Om Peter inte var med skulle situationen inte tilltala mig alls. Väljer han att gå in i ett annat rum blir det ett slags svek, då har han ju valt bort mig, säger Mia.

För Peter handlar det också om ett ansvar han känner när Mia är med andra män.

– Som man vet jag att män ibland går på för mycket och inte läser av situationen. Om Mia till exempel är med flera män samtidigt vill jag vara där för att kunna ingripa om jag märker att något inte stämmer. Det räcker att hon ger mig en blick, så vet jag.

Trots att de går till klubben för att ha sex med andra, är det samvaron efteråt, på tu man hand, som betyder mest.

– Efter en lyckad natt på klubben känner vi oss starka tillsammans, generösa och attraktiva. Banden mellan oss är starkare än någonsin. Den njutning vi upplever på klubben går inte att jämföra med njutningen när vi sedan är med varandra. Vår stund tillsammans är det bästa på hela kvällen, säger Mia.

Men det har hänt att svartsjukan har slagit till, för båda två. Det handlar om tillfällen då den ena parten känner att han eller hon förlorar kontrollen. Någon gång har det handlat just om att gå in i ett annat rum, att utesluta. Någon annan gång om att personer från det förflutna, innan Mia och Peter träffades, dykt upp.

För även om ramarna är vidare innebär otrohet samma sak för Peter och Mia som för de flesta andra par: Ett svek. Att någon av dem på egen hand skulle ha en affär är till exempel inte okej. Finns det däremot tillit går svartsjuka att undvika, menar de. Det handlar om att välja attityd.

– Vågar man lita på varandra sexuellt, vågar man ha tillit i alla situationer, säger Peter.

I deras sexlekar finns också sadomasochistiska inslag. Attiraljerna hänger i garderoben, men plockas bort av Peter när hans dotter i övre tonåren kommer på besök.

– Där har vi olika åsikter, jag tycker att den som rotar i andras lådor får skylla sig själv, men Peter vill inte riskera att det blir situationer, säger Mia.

Peter nickar. Han har en bra och öppen relation med sin dotter, de kan prata om nästan allt, men vissa saker är helt enkelt för känsliga. En person i Mias familj känner till vad de gör och accepterar det. I övrigt är det bara andra swingervänner och någon enstaka nära kompis som vet något.

– Vi kan inte prata öppet om det, men jag tror att det sättet vi lever på är något som många människor både längtar efter och behöver. Den sociolog som någon gång på 70-talet dömde ut kärnfamiljen hade nog en poäng – även familjen måste utvecklas, säger Peter.

Det händer att de träffar par i staden där de bor, men det är inte lätt. Pratet sprider sig snabbt i det lilla samhället. Då är det enklare att chatta på internet. Oftast chattar de bara för skojs skull, men det har hänt att Peter och Mia fått kontakt med något par som de sedan sökt upp och tillbringat kvällen med. Erotiken är en självklar del av deras vardag.

– För mig är det uppenbart att sexualiteten genomsyrar allt man gör. Relationer på jobbet, privat – man använder alltid den sexuella kraften. Så länge man inte missbrukar den är den något bra!, säger Mia.

Men även om Peter och Mia bejakar den attraktionskraft de känner till andra, tvekar de inte en sekund i valet mellan att vara singel eller en del av ett förhållande.

– Själva grejen med det här är att man vill kunna dela allt. Tvåsamheten lär en så mycket, saker som man aldrig kan komma fram till på egen hand, säger Mia.

Betraktelse av Gunilla Århäll, Glenview, USA

Jag och min man är det enda par i vår bekantskapskrets som kommer från samma land, har samma religion, (nå vi är ju döpta kristna i varje fall), pratar samma språk har samma hudfärg och som är heterosexuellt. Vi är, om inte unika, så väl så ovanliga.

Rebecca ställer sej på sin plats i ledet, det ska vara ett rakt led när Mrs Collins, lärarinnan, som alltid tilltalas med efternamn, öppnar dörren. Då slår det mig plötsligt: Mrs Collins är en av tre vita personer i det här klassrummet. Min dotter är en av dem. Det finns en vit pojke också, han har två mammor som lever tillsammans. De är båda judinnor.

Det tar bara två minuter för oss att gå till Rebeccas skola på morgonen, men det är på sätt och vis de mest innehållsrika på min dag. Glenview, ett litet frodigt förortsområde för den amerikanska liberala medelklassen. Här har vi bott de senaste tre åren av de sammanlagt fem som vi tillbringat i San Franciscobukten, Kalifornien.

Bostadsområdet är någorlunda blandat, det finns en del svarta, latinamerikanska, arabiska och asiatiska familjer som också bor i området. Majoriteten är vita. Men de flesta barn som går på Glenview Elementary School, områdets lokala kommunala skola, har ansökt om förflyttning från deras eget mindre välbeställda område för att få ta del av en skola som har bra rykte och hyfsade resultat.

Jag hejar glatt på Mrs Shen och hennes två pojkar, på de tre kvinnorna Assouri som bär huvudduk och deras flickor, även de i huvudduk, på Mrs Gonzales och hennes väninna, samt deras barn och syskon. Jag räknar dem till nio personer allt som allt. Jag säger ”Good morning!” till fler familjer på min och Rebeccas väg till skolan. Alla ler, alla är vänliga.

För Rebecca är det här vardag, och en tid i hennes liv som hon kommer att ta med sig hem till Sverige. Svarta människor är inte fattiga leende barn på en bild i en hushållsalmanacka. De är heller inte de svältande barnen i Afrika på TV. Och de som tillber Allah, som i amerikanska nyhetssändningar uttalar gutturala ljud och framställs samfälligt som en skock galningar, de bor längre ner på samma gata, i ett hus liknande vårt, de hänger sin tvätt, har sina barbecues, arbetar, betalar skatt och tar hand om sina barn efter bästa förmåga, läser för dem på kvällen och älskar dem på precis samma sätt som vi andra.

Man tar vara på och uppskattar varandras olikheter och kulturella rikedomar här i Glenview. Man firar Kwanzaa, Hannuka, det kinesiska nyåret, Cinque de Mayo, Fjärde juli. I Kalifornien är det dessutom lag på att skolböckerna ska spegla samhället, d v s man har med exempel med hetero-, homo-, bi- och transsexuella människor (hoppas jag inte glömde någon nu…) Att acceptera människors olikheter är en självklar del av både dagis, skola och det övriga samhället. I Sverige har jag känslan av att vi istället ska försöka få alla att bli så lika som möjligt. Är det verkligen integration?

Rebeccas vänner, de hon möter dagligen, de hon leker med, de hon delar sin vardag med är svarta, latinamerikaner, asiater av en mängd olika ursprung, araber, muslimer, judar, indier och inte minst alla inbördes blandningar. Det här är inget ovanligt i San Francisco Bay-området. Det är tvärtom såpass vanligt att jag inte tänkt på det förrän nu, den här dagen i december, när Rebecca gått i sin Kindergartenklass i fyra månaders tid. Och jag känner tacksamhet för att vår dotter har förmånen att få växa upp i en miljö som är så enormt mångfacetterad.

Jag och min man är det enda par i vår bekantskapskrets som kommer från samma land, har samma religion, (nå, vi är ju döpta kristna i varje fall), pratar samma språk har samma hudfärg och som är heterosexuellt. Vi är, om inte unika, så väl så ovanliga. Det som betraktas som självklar norm för de flesta svenskar är här närmast exotiskt.

The prospect of a nuclear Iran causes acute concern not only in the United States and Israel, but also in Europe, the Middle East and most of the rest of the world. Recent indications from the USA point towards possible military strikes against Iranian nuclear and military targets. The aim of such strikes would be to put back by many years any ambitions elements in the Iranian regime may have for nuclear weapons.

This report is an assessment of:

• What is known of Iran’s nuclear programme.
• How that programme could be diverted towards military ends.
• Whether military strikes would succeed in preventing Iran getting a nuclear weapon.

Frank Barnaby concludes that far from stopping Iran from acquiring a nuclear weapon, military attacks would probably accelerate Iran’s nuclear programme.

The reasons for this counter-intuitive outcome are that:

• Limited intelligence about Iran’s nuclear programme means that many hundreds of strikes would still not destroy all nuclear related facilities and materials.
• Iran could then move from a gradual and relatively open nuclear programme, to a clandestine crash nuclear weapons programme using secret facilities, salvaged materials, and possibly procuring supplies from the black market, outside of Nuclear Non-proliferation Treaty controls.
• Under crash nuclear weapons programme conditions, Iran could build a nuclear weapon within two years if the decision was made. Which is less time than the evidence suggests Iran could manage with the current programme.

In the long-term, the report concludes, Iran cannot be deterred from attaining a nuclear weapons capability by bombing its facilities.

Whole report

http://www.oxfordresearchgroup.org.uk/publications/briefing_papers/pdf/wouldairstrikeswork.pdf

More than 100 nations in the U.N. climate panel agreed a final text after all-night disputes during which some scientists accused governments of watering down some of their findings in a draft 21-page summary.

”We have an approved report,” Rajendra Pachauri, the chair of the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), told reporters on Friday morning after negotiations about the regional impact of climate change that began on Monday.

Pachauri — who said he was still wearing the same suit as on Thursday due to the marathon overnight talks — added he hoped the world would pay attention.

The report says the poor will be hardest hit by changes including desertification, drought, and rising sea levels.

The IPCC groups 2,500 scientists and is the top world authority on climate change. Its findings are approved unanimously by governments and will guide policy in coming years on issues such as extending the U.N.’s Kyoto Protocol, the main U.N. plan for capping greenhouse gas emissions, beyond 2012.

”Conflict is a hard word, tension is a better word,” Gary Yohe, one of scientists who was a lead author of the report, told Reuters of the mood at the talks.

He said China, Russia and Saudi Arabia had raised most objections during the night. Other participants also said the United States had toned down some passages.

CLIMATE CHANGING NOW

Some scientists objected, for instance, after China tried to eliminate a note saying that there was ”very high confidence” that climate change was already affecting ”many natural systems, on all continents and in some oceans”.

China, the second largest source of greenhouse gases after the United States and ahead of Russia, wanted no mention of the level of confidence.

Still, delegates sharpened other sections, including adding a warning that some African nations might have to spend 5 to 10 percent of gross domestic product on adapting to climate change.

Overall, the report is the strongest U.N. assessment yet of the threat of climate change, predicting water shortages that could affect billions of people and a rise in ocean levels that could go on for centuries.

It builds on a previous IPCC report in February saying that human greenhouse gas emissions, mostly from burning fossil fuels, are very likely to be the main cause of recent warming.

That report also forecast that temperatures could rise by 1.8 to 4.0 Celsius (3.2 to 7.2 F) this century.

Friday’s study also says climate change could cause hunger for millions with a sharp fall in crop yields in Africa. It could rapidly thaw of Himalayan glaciers that feed rivers from India to China and bring heatwaves for Europe and North America.

U.S. delegates rejected suggested wording that parts of North America may suffer ”severe economic damage” from warming.

But it toughened some sections by saying ”significant loss of biodiversity” was possible in parts of Australia such as the Great Barrier Reef by 2020.

The IPCC report says climate change is no longer a vague, distant threat.

”The whole of climate change is something actually here and now rather than something for the future,” said Neil Adger, a British lead author of the report.

So much blood has been shed and so many international administrations and peacekeeping forces have ruled in dozens of other regions around the world facing a similar situation involving separatism. Abkhazia, South Ossetia, Palestine, Northern Cyprus, the Basque region, Chechnya, Northern Ireland, Tibet, Taiwan, Kurdistan. …

People in all of these areas, and many more, are following the Kosovo story very closely, especially given that most of them have suffered more violent conflicts and have waited for the solution of their problems much longer than the province of Kosovo.

Given the continuous pressure on the Serbian community in Kosovo, it is easy to imagine that the independence of the province would most certainly lead to a mono-ethnic Albanian Kosovo. Serbs who left would never come back.

Such a result would completely undermine the arguments of those who supported the NATO bombings in 1999, which were said to be carried out for the ”multiethnicity” of Kosovo. The 1999 bombings would be seen as a campaign for Kosovo’s independence, which is a long way from the proclaimed goals of the ”humanitarian intervention.”

It has been an open secret for a while now that ”goodwill advisers” have been suggesting to the team of the United Nations chief negotiator for Kosovo, Martti Ahtisaari, to find a legal basis for the ”uniqueness” of Kosovo in order to avoid setting a precedent that could affect other regions of the world.

But Ahtisaari should avoid a ”one- time solution” that gives independence to Kosovo. Breaching international law might appease Albanian separatist aspirations in Kosovo, but it would certainly open a Pandora’s box of separatist causes worldwide.

Jan Oberg, Lund, Sweden. Director of the Transnational Foundation for Peace and Future Research

Aleksandar Mitic, Brussels. Chief Analyst at the Institute 4S and TFF Balkans team leader

Det är sant och visst att kosovoalbanerna blev brutalt örtryckta i det Serbien Milosevic regerade. Den andra sidan av saken är deras extrema tendenser till nationalism och utbrytning alltsedan kollaborationen med Mussolini. År 1974 gav Tito dem vad som troligen var den mest långtgående autonomi en minoritet har åtnjutit. Internationella samfundet visade aldrig engagemang för den lika förtryckta serbiska civilbefolkningen i Kroatien, Bosnien och Kosovo.

Det är obestridligt att Serbien hade en massa makt i form av militär och polis. Men det nämns aldrig att Tyskland och USA 1993 inledde en hemlig beväpning av kosovoalbanska extremister och skapade KLA (Kosovos Befrielsearmé) bakom ryggen på ickevåldsledaren Dr Ibrahim Rugova.

Rapporteringen undviker att nämna att Kosovos nuvarande premiärminister, Agim Ceku, var kommenderande general i Kroatiens armé under massakern i Medak-fickan; han deltog när 200 000 serbiska medborgare i Kroatien fördrevs ur landet 1995. Nato avväpnade inte KLA.

Världen såg genom fingrarna när 200 000 kosovoserber fördrevs och när KLA stod bakom våldet i Sydserbien och kriget i Makedonien. Det är också sant att omkring 800 000 albaner flydde Kosovo år 1999. De jagades i väg av serbiska väpnade förband och av Natos 78-dagars bombning. Trovärdiga bevis för Clintons förevändning att Milosevic hade en Hitlerliknande plan att fördriva 1,5 miljoner albaner, har aldrig framlagts.

Kosovos albaner vände tillbaka, det gjorde inte serberna. Europas största flyktingproblem finns i dag i Serbien. FN, EU, Nato och OSCE i Kosovo har misslyckats med att hjälpa serber, romer och andra minoriteter att återvända. Albanerna i Kosovo har sannerligen utsatts för lidanden. Men det är ett farligt undantagstänkande att hävda att Serbien för evigt har förlorat den suveränitet som underströks i säkerhetsrådets Resolution 1244 år 1999 och att man därför måste skapa en andra självständig albansk stat i Europa.

Hur är det då med lidandet i Tibet, Tjetjenien, Kurdistan, Palestina, Abchazien, Nordirland, Nordcypern, Republika Srpska och så vidare? Skall alla de bli självständiga genom Natobomber följda av Ahtisaaris magiska medling?

Detta är särskilt bisarrt i fråga om Serbien. År 2000 avsatte medborgarna i det multietniska Serbien Milosevic, som hade varit ledare i krigstid. Kroater, muslimer och albaner hyllar fortfarande sina krigsledare. Vi måste vara helt säkra på att före detta krigsherrar bland Kosovos ledare varken varit krigsförbrytare eller har maffiaförbindelser innan vi belönar dem med en självständig stat.

Ahtisaaris förslag är beställd maktpolitik utan spår av professionell medling och konfliktlösning.

Detta är det ackumulerade resultatet av att världssamfundet aldrig förstod sig på Jugoslaviens komplexitet, att det underlät att hjälpa till med en förhandlingslösning i början av 1990-talet när en sådan var möjlig, att det aldrig använde samma principer för att hantera samma problem och att det trodde att man får fred genom att bomba territorier ut ur legitima stater.

Förespråkarna för ett självständigt Kosovo saknar kreativitet! Tänk om Ahtisaari till exempel hade erbjudit Serbien kompensation för bombningarna och sanktionerna, betalning för den egendom i Kosovo som går förlorad för Serbien, hyra för USA:s enorma militärbas Camp Bond-steel eller gemensamma serbisk-albanska gränspatruller! Tänk om han hade föreslagit förhandlingar om autonomi inom Kosovo för de övervägande serbiska norra områdena eller öppnat möjligheter för att både Serbien och Kosovo snabbt kunde komma in i EU!

Tänk om han hade förvägrat de gamla krigsledarna i Kosovo den stora armé de önskar – och som kommer att destabilisera hela området och vara ett hot mot Serbien och andra grannar!

Innan man kritiserar Serbien och serberna för att protestera mot Ahtisaaris plan bör man finna en enda suverän stat i hela världen vars ledare inte skulle protestera mot en sådan arrogans.

Ahtisaaris plan är orättvis, intellektuellt oförsvarbar och ohållbar. Som instrument för kortsiktiga västliga maktintressen kommer den att skapa instabilitet och – sannolikt – mera våld.

In order to understand this, let us reconsider the facts. Few months ago a Danish newspaper published some cartoons that nobody particularly noticed. Then suddenly this became the focus of attention and was portrayed as a ”crime” justifying the burning of European embassies in the Arab and Muslim world.

The incriminated drawings show Muhammad. But what they really caricature is the use that Islamist terrorists make of the prophet, the fact that suicide bombers cite him before perpetrating an attack. The drawing that shocked people most is the one in which Muhammad’s turban is replaced by a bomb, a weapon that did not exist in the Prophet’s day but that is constantly used by militants who cite his teaching. The Danes, a small and peaceable, industrious, and tolerant people of northern Europe, have nothing against Muhammad, or for him. They do not know him and have never encountered him in their history. They, like every other people in the world, merely have to submit to draconian security checks in order to take a plane, since the suicide attacks of 11 September, committed in the name of Islam.

We are fully entitled to consider these cartoons in dubious taste. The interesting thing about Muhammad is not the caricature of his teaching provided by the second-rate digest provided by Bin-Laden and his cohorts, but his actual history. In his day (the seventh century), Muhammad was a progressive. The fact that he civilized public life in Medina cannot be denied. Before him, women enjoyed no rights. He gave them rights. The article of Islamic law which states that a woman’s evidence is worth half a man’s now seems particularly regressive. But at that time it was a huge step forward. The problem of the Muslim religion in the modern world has to do not so much with the particular teaching of Muhammad, in his day, as with the fact that, starting in the 12th century, its interpretation (jihad) has become frozen in Islam, in practice blocking any reform. If the Catholic religion had not undergone thorough reform following St Bartholomew, it would now be totally inaudible in the West.

We are entirely justified in considering these drawings uninteresting. But in that case there is only one possible response – to turn the page or, at worst, to cancel a subscription to the Danish newspaper in question.

In the Arab and Muslim world there have been some very disturbing and disproportionate reactions to these drawings, published in a newspaper that nobody had heard of before. Obviously the furious Muslim crowds of Beirut and Tehran were partly manipulated – in Lebanon by the pro-Syrian parties that want to end the international inquiry into [former Lebanese Prime Minister] Rafiq al-Hariri’s assassination, and Iran by a regime that is accused (so far without evidence) by the West of violating the Nuclear Non-Proliferation Treaty.

But irrespective of inevitable manipulations, the many demonstrations around the Arab and Muslim world indicate an extremely deep cultural gulf. If we draw attention to obvious facts about the functioning of Western societies, we come up against a brick wall. How can the Danish government be responsible for what is published in the Danish press, which is obviously a free press? During the past two decades, Denmark has, rather, been notable for its great generosity to the Muslim world (gifts to Palestine, the reception of thousands of Bosnian refugees).

If ignorance can explain the mobilization of such numbers in Afghanistan, the same cannot be said of a demonstration by Muslim immigrants in Belgium. They shamelessly exploited the West’s supreme value, that of political freedom. In Brussels, Muslim demonstrators used the freedom to demonstrate to try to destroy freedom of expression.

But why had these Muslims in Belgium never demonstrated before over much more important topics? Did we see them in the streets voicing their rejection of Bin-Laden’s thinking following the 11 September attacks? Did we hear them proclaiming their horror at the filmed decapitation of US engineer Nick Berg? How is it that they, who enjoy freedom of religion in Belgium, never thought of demonstrating outside the Saudi Arabian embassy, a country that denies the hundreds of thousands of Christian Filipinos that live there the right to celebrate mass, or women to vote? Are they not ashamed of this Saudi regime, which, in the name of Islam, denies poor immigrant workers the simple practice of their religion? Are there double standards of outrage in Islam?

And yet these Muslims in Belgium are not unaware that, during the course of history, peoples have sometimes dared to protest their shame in public. Following the massacres at Sabra and Shatila [in Lebanon] in 1982, over half a million Israelis went into the streets of Tel Aviv to express their shame to the Palestinian families that had been massacred (by the Phalangist militia of Elie Hubayka, which the Israeli army had allowed to enter the camps).

If the 5,000 Muslims who demonstrated in Brussels Sunday [5 February] are so horrified by the Western values of freedom and secularism, why does it not occur to them to go and live in Saudi Arabia?

In Europe, the right of political asylum, the wonderful legacy of the Enlightenment, has been abused. This, because it has always been understood that the asylum seeker must share the same fundamental values of the country to which he would like to be invited.

It remains for host countries to defend themselves unconditionally.
Let us be sure to defend our own values in our own country. To paraphrase Churchill, let us not choose the dishonour of concessions in order to avert war. This, because we would ultimately thereby have both dishonour and war.

So, just take a look at it and tell me what do you think.

Thank you.